Klassiskt okynnesätande. Strax efter frukost, si så där tio minuter efter, ramlade en fasligt massa salta nötter in mi mun, vilken genast påbörjade malandet och sväljandet av dessa. Typ 1000 kcal på tio minuter. Tror dock inte det var mina känslor som åt dem, snarare var det min kropp som efterfrågade lite mer energi. Jaha, åtminstone var det inte 1000 kcal av socker. Fick lite mineraler, vitaminer och nyttigt fett i mig. Bra att det var av naturligt material och inte ett fabrikshopkok.

Vad lustigt, Viktväktarna och diverse andra små vinstintresserade företag har etablerat sig mellan mina rader. Framförallt gillar jag en liten ruta som tycker att man ska klicka på den och läsa om en knasig regel som tydligen ska minska bukomfånget. Det är en lite läskig ruta för varelsen på bilden ska förmodligen likna en människa, men skaparen har lyckats katastrofalt dåligt med det. Det får mig att undra om personen bakom är nöjd med sitt yrkesval? Tycker personen själv att det liknar en människa? Eller tycker personen, likt mig själv, att det snarare påminner om något människolikt, något människolikt framodlat i ett labb? Speciellt bilden där människan tydligen ska ha tappat hela sitt bukomfång. Ser snarare ut som de utfört en revolutionerande transplantation, att de avlägsnat huvudet och satt det på en miniatyr kropp. Allvarligt, undra om människan bakom bildskapandet peakar i sin karriär just nu?

Efter en sådan förhållandevis rejäl frukost kommer lunchen att få bestå av två rumsvarma, stora, mjuka apelsiner. Middagsplanerna låter jag bero tills jag vet hur akut hungrig, eller icke-hungrig jag kommer att vara. Med denna braiga frukost och den planerat c-vitamin späckade tunna lunchen så kommer middagen i alla fall inte ge upphov till dålig-känslor. Misstänker att det antingen blir rotfrukter i ugn till en quornhistoria och eventuellt i sällskap av den sorgliga fetaosten som ligger och snyftar i mitt kylskåp. Återkommande trend hos mig: äta ungefär samma sak flera dagar i rad tills jag kommer på något roligare att äta. Eller roligare var kanske att ta i, mer som något annat, mestadels för att maten tar slut.

Frukosten blev dock något varierande från gårdagens då jag använde mig av ett i huvudsak rött äpple, till skillnad från gårdagens grön-gula. Jag vet allvarligt talat inte vad det är för fel på mig som laddar upp bilder på grötfrukostar...
Jag får helt sonika se för vad det är: min magdagbok har drabbats av en släng av evolution och flyttat ut på nätet och blivit ackompanjerad av bilder. Åtminstone så väger jag inte mitt intag längre. Jag vet dock att borde skaffa mig en hobby istället...

Ca 300 kcal, enligt min egen räknemetod.

Vet inte inte om min våg har en släng av mytomani, det hävdar i alla fall att jag väger 53 kg (52,6) på mina 163 cm. Således mår jag bra. Mitt uppsatta och extremt ohälsosamma mål är att väga som mest min längd minus 110.

Det är extremt ohälsosamt för siffror är bara siffror och värdering kring nummer borde vara fasligt förbjudet för mig. Hur som, tre kilo till skall bort och sedan inbillar jag mig att jag kommer må bra. Sedan vet jag att må-bra inte är korrelerat till min vikt överhuvudtaget, det är tjurdefekation som man brukar säga.

Så nu gör jag massor av förbjudna saker. Väger mig på opålitliga vågar, värderar mitt jag efter siffror och myser lite försiktig i själen av min viktnedgång.

Middagen blev en "måste-äta-nu-för-jag-är-dö-hungrig" och föreföll sig såldes smaka bra. Att det smaka bra kan ju bero på att mina smaklökar spelade döda-, är döda-, var extremt oinstresserade- eller inte hann förstå och registrera att det for in mat i munnen innan det hela var förbi.

Middagen blev en wokhistoria. Har inte wokad sedan hedenhös och har inte köpt fryst wok sedan 1998. Nu ramlade det dock ner en wokpåse senaste tillfället jag var och handlade. Så wokade grönsaker, lite quornbitar, lite fetaostbitar och en curry-lime dressing a'la helfabrikat. Ur värderingssynpunkt gällande näringsinnehåll helt ok, ur etisk synpunkt -inte alls. Ägg i quron, ägg i dressingen (äckligt nog) och en starkas grekisk get som fått avge sig sitt innehåll till förmån för den ganska äckliga fetaosten.

Om jag inte hade ätit hade jag varit tokhungrig, nu när jag dock har ätit och blivit mätt så dyker det upp en liten småångest runt mina fötter. Inte för att jag har ätit, vilket dock var ett sälvklart inslag för fem år sedan. Nej, nu för tiden (typ senaste året som bestått av en väckarklocka som är helt obstinat och är av biologisk modell vilken börjat låta ganska mycket, typ sparkar bakut och tokringer konstant, till och med mitt i natten) ringlar sig ångesten lite för frekvent runt mina fötter, typ smakar och känner av om den ska testa mig som bovärd. Den är nästan där 24/7 såvida jag inte är mer eller mindre konstant hungrig och tappar i vikt, då håller den sig borta. Oj, nu glider jag in i ämnet för blogg nummer två. Denna blogg ska enkom fokusera på mat och träning och få mig att framstå som åtminstone duktig på att hålla mig i snyggform.

Kanske kan man kallade det mellanmål, kanske kan man kalla det okynnesätande, möjligtvis en andra frukost, alternativ en injektion besprutningsmedel med smak av kiwi och blå vindruvor. Hur som ramlade det in strax efter frukost. Mitt starka kategoriseringsbehov, efter flera år av matdagbokanteckningar (fullproppade med värderingar) kräver dock att jag benämner detta extra mål. Okynnesätande brukar ofta handla om chips, godis eller smörgåsar. Mellanmål var det inte heller för det inföll strax efter frukost. Således får det bli det där kategorin utan värdering av vad födointaget bestod av: extra. Extra är oftast något som ramlar in oplanerad men som av mig kategoriernas som nyttigt. Nyttigt i denna bemärkelse syftar till relativt lågt kaloriinnehåll samt inte vara av hel- eller halvfabrikat, utan vara i samma format som det ursprungligen var när det klämdes fram ur moder jord. Extra brukar således ofta vara antingen frukt, rotfrukt eller bär.

Förmodligen borde jag skaffa mig en hobby istället för en tredje blogg. Jag kan nog inte riktig motivera etablerandet av denna mer än att den förhoppningsvis hjälper mig till en bättre livsföring samt att jag uppenbarligen har för mycket tid till förfogande och att det fortfarande är för kallt för bara att sitta ute under ek och lukta på blommorna, vilket jag annars skulle föredra.Mat är inte riktigt min domän, faktiskt raka motsatsen. Det är tråkigt att laga mat och jag är verkligen tokdålig på det. Oftast har jag, kanske mer omedvetet än medvetet, använt taktiken att bli så jäkla hungrig så att jag struntar i hur maten smakar. Resonemanget bakom detta är antagligen att allt är gott om man är vrålhungrig, eller gott och gott, kanske mer att hungerna är så stark så att man inte tänker på vad det smakar och att man dessutom inte hinner smaka för att man äter så snabbt. Dessutom misstänker jag på goda grunder att mina smaklökar redan har begått kollektivt självmord, alternativt spelar de döda i ren skräck och som överlevnadsstrategi, alternativ har jag bara vant mig vid att mitt födointag inte brukar vara av sådan angenäm karaktär. Dessutom har mat och jag en liten brokig historia så att säga. Ofta har det handlat om att mat vill in i mig men jag vill inte ha in mat. Dessutom är inte smakupplevelsen det som hamnar överst på min lista för valet av födointag, snarare hamnar det på tredje plats. På andra plats hamnar att det ska vara hälsosamt intag och på första plats att det ska vara etiskt. Med etiskt menar jag att inte äta något som har haft en egen matspjälkningsförmåga och allra allra helst inget som är spunnet från något som har haft matspjälkningsförmåga, dvs. alltid vegetarisk kost och allra allra helst vegankost. Den sista blir dock ganska svår när man inte finner matlagning angenämt och speciellt inte slutprodukten som ska in i munnen efter matlagningsproceduren.Dagens första måltid blev såldes följande. En mjuk halv-varm massa främst bestående av havre men även en hel del frön som tydligen ska vara bra för matsmältningen. Detta ackompanjerades av röda, söta och ännu varmare klickar röda små bär vilka är mer kända under namnet hallon samt ett stycket äpple som agerade såväl sked som komplementerande bukfylla samt som en relativt söt och krispig kontext gentemot de varma, söta och mjuka. Det varma geggan toppades med kanel. Jag blev nästan mätt.